Gaggeska gården

Svensk husmanskost

Att slå vakt om det lokala

Husmanskost och närproducerade livsmedel är två av flera sätt som finns för att bevara den lokala livsmedelsproduktionen, och även göra en insats för miljön. Motsatsen till detta är nämligen att stödja industriell livsmedelsproduktion, och det finns flera nackdelar med denna.

Djurens foder

Till att börja med är kraftfoder flitigt använt i storskalig köttproduktion. Kraftfoder är spannmål, sojabönor och andra grödor som även kan ätas direkt av människor. Att ge dessa till kor, för att sedan slakta och äta korna, innebär ett stort slöseri. Dessutom huggs stora arealer regnskog ned för att odla sojabönor, som sedan exporteras till andra länder som djurfoder.

Ett bättre alternativ är att odla vad som brukar kallas vall. Detta är olika växter som odlats i Sverige länge, och som korna kan beta. Dessa växter har inget näringsvärde för människan, men kor, som är idisslare, är väl lämpade för att beta vall. Man kan odla vall på en åker ett år, låta korna beta där och odla en livsmedelsgröda året därpå. Då har korna nämligen gödslat åkern med sin avföring. Detta var en vanlig gödslingsmetod förr i tiden, och den praktiseras fortfarande på en del mindre gårdar. Att köpa kött från dessa gårdar är ett sätt att slå vakt om vårt kulturarv.

Bortglömda raser och arter

En annan viktig gärning är att slå vakt om lantraser av olika djur som föds upp för köttets skull, alltså äldre raser av ko, gris, får, get och höns, som avlats fram för att klara det svenska klimatet. Dessa raser bevaras ofta av entusiaster, eftersom det inte har någon plats i den storskaliga livsmedelsproduktionen. Det vore dock en kulturhistorisk och kulinarisk förlust om de försvann helt. Dessutom kan de ha genetiska egenskaper som av en eller annan anledning är värda att bevara för framtiden.

Slutligen finns det många mindre kända grönsaker, som rättika, gul- och polkabeta och gråärt, som även de bjuder på intressanta smaker, och lämpar sig väl för odling i vårt klimat.